Byggandets egen logik

Claes Caldenby

Lennart Holms artikel ”Tre i Lund” från 1978 fångar ett dilemma. De tres arkitektur är ”materia som tuktas till funktionella uppgifter”. ”Men kan man idag, när varje brukare kräver sitt inflytande, sin påverkan, fortsätta att arbeta i en sådan attityd?” frågar han. Och svaret blir ett motvilligt ”Troligen inte”. För att förstå detta behöver man veta vem Lennart Holm (1926–2009) var och vilket ”idag” han talar om. Redan som teknolog skrev Holm 1948 ett briljant inlägg i den så kallade Apollon och Dionysos-debatten i svenska tidskriften Byggmästaren.(1) Han ställde sig där på den rationelle Apollons sida. 1950 ritade han tillsammans med Bengt Edman villa Göth i Uppsala som Reyner Banham några år senare utnämnde till ett pionjärverk i ”Den nya brutalismen”. Men Holm fick en karriär som inflytelserik bostadsforskare och byråkrat. Han skrev en doktorsavhandling om bostadsvanor, han var chef för Statens institut för byggnadsforskning och 1969–88 generaldirektör för Statens planverk. Som sådan var han högste ansvarig för den svenska planlagstiftningen. Politiskt stod han den regerande socialdemokratin nära. Holm var en del av ”den svenska modellen” under efterkrigstiden. Men han var också arkitekt med en skarp blick för vad det innebär att ”rita hus”, titeln på en bok han gav ut 1990. Han hade stor förståelse för de ”tre i Lund” och det som måste beskrivas som deras utanförskap.

Den svenska modellen

 I boken Sweden Builds 1950 hävdade amerikanen Kidder-Smith att Sverige hade den högsta genomsnittsnivån i världen på sin arkitektur. När han sökte ett ord för att beskriva svensk arkitektur blev det ”civilized”, en arkitektur för brukarna och inte för arkitekter. Men han varnade också för en växande byråkrati och alltför svaga arkitekter. 

När Hakon Ahlberg 1963 skrev en lång artikel om Sigurd Lewerentz inledde han med ett citat från Ragnar Östberg om Lewerentz: ”Mer än någon annan utgående från reella förhållanden”.(2) Och Ahlberg sammanfattade med de dystra orden att ”Hans i många stycken fragmentariska verk bär vittne om de hårda villkor, under vilka en arkitekt med Lewerentz ambition och karaktär haft att arbeta i ett land och en tid med så föga allmänt intresse och förståelse för arkitektonisk kvalitet”. Vad var det som hade hänt på drygt ett decennium och som fått Kidder-Smiths varningar att bli verklighet?

En utgångspunkt är att förstå maktförskjutningarna inom byggandet under det sena 1950-talet. Sverige var ännu 1950 ett fattigt land med en av Europas lägsta bostadsstandarder. Den internationella högkonjunkturen efter kriget ledde till stor efterfrågan på den svenska exportindustrins produkter. Detta skulle betala uppbyggnaden av ett välfärdssamhälle. Samtidigt innebar det en inflyttning från landsbygden till industriorterna som ytterligare ökade bostadsbristen. Sverige måste bygga mer men behövde också all tillgänglig arbetskraft i exportindustrin. I det läget erbjöd byggnadsindustrin sin lösning: Med statliga lån för rationalisering och mekanisering och genom att ge byggarna kontroll över byggprocessen skulle man bygga mer med mindre arbetskraft och lösa bostadsbristen.

Denna storskaliga ”modernisering” av byggprocessen hade konsekvenser. Det fanns sedan 1940-talet stora beställare i form av kommunala bostadsföretag med förmånliga statliga lån. De nya byggarna kom framförallt från anläggningssidan, som Skånska Cementgjuteriet, nuvarande Skanska. De var mycket större än de traditionella byggmästarna. Också arkitektbranschen fick, som svar på detta, en internationellt sett extremt storskalig struktur. Två av de största svenska arkitektkontoren med över 500 anställda, White arkitekter och SWECO, grundades båda på 1950-talet.

Genom olika statliga regleringar försköts makten över byggprocessen. Så infördes t ex formuleringen ”eller likvärdigt” i byggnadsbeskrivningar. Den gav byggarna rätt att byta ut produkter mot billigare. Vad som var likvärdigt avgjordes av byggföretagets inköpare. Det byggdes väldigt mycket i Sverige under 1960-talets ”rekordår” och det är värt att understryka att bostadsbristen byggdes bort i och med det så kallade miljonprogrammet när staten garanterade lån till byggandet av en miljon lägenheter under tio år, 1965–74. Men samtidigt förlorade arkitekterna kontakten med bygget och byggandet kom att styras av byggares och politikers tekniskt och ekonomiskt pragmatiska syn.

Kritiken mot brister i de nya bostadsmiljöerna blev snart hård, i dagspressen talades om ”nybyggd slum”. För arkitekterna var det ett trauma att stå som ansvariga för den byggda miljön i ett land och en tid där alla auktoriteter ifrågasattes. Samtidigt som miljonprogrammet avvecklades infördes 1976 Medbestämmandelagen som gav alla anställda inflytande på sin arbetsplats. I det jämlika Sverige hade arkitekterna marginaliserats. Förtroendet mellan arkitekter och byggare var mycket lågt.

Det är detta dilemma Lennart Holm formulerar när han ställer brukarnas krav på inflytande mot en arkitektur med utgångspunkt i ”byggandets egen logik”.

Tre + en i Lund

Holm inleder sin artikel med att lägga ansvaret för att föra samman de tre i Lund på redaktionen för tidskriften Arkitektur. Men han säger också att det är en utbredd och rimlig syn. Jag var själv en del av redaktionen och minns det inte som att det var någon stor fråga. Vi utgick från en ganska vanlig uppfattning om ett släktskap även om de tre knappast presenterats tillsammans tidigare. Ändå kräver sammanförandet en nyansering, särskilt om man vill beskriva det som ett gemensamt utanförskap. Alla tre var utanför, men på olika sätt och i olika grad.

Om vi börjar med Klas Anshelm (1914–80) så var han en mycket produktiv arkitekt med över 160 byggnader i sin verkförteckning, många av dem dessutom stora och ritade för en krävande beställare, den statliga Byggnadsstyrelsen.(3) Han återanvänder flitigt sina egna lösningar och är inte den sortens arkitekt som måste börja om på nytt i varje uppgift. Hans robusta byggnader har stått sig väl och många av dem finns kvar i ganska oförvanskat skick. Hans arkitektur var, som Holm skriver, produktionsanpassad i en djupare mening. Hans bärande tegelmurar var avvikande i en tid som trodde starkt på den prefabricerade betongen, men de hade aldrig blivit byggda om de inte klarat kostnadskalkylerna. ”Arkitekturen kan inte uppfinnas” var en formulering av Anshelm. Det innebar ett ställningstagande mot dyrkan av det nya, för en förankring i en tradition av det enkla, elementära byggandet och boendet.(4)

Bengt Edmans (1921–2000) produktion är långt mindre, bara drygt 30 verk.(5) Han bekymrade sig över att uppdragen sinade i början av 1970-talet, i en tid av ekonomisk kris men också parallellt med färdigställandet av de ifrågasatta Sparta studentcentrum och Folkparken i Lund, två av hans största offentliga byggnader. Från 1972 ägnade Edman en stor del av sin tid åt undervisning. Jag intervjuade honom 1978 i samband med publiceringen av Folkparken. Han talade om de kritiska reaktioner han fått på den och på Sparta och om arkitektens pedagogiska problem: ”Man har fråntagit folk ansvaret för miljön, då kan man inte bara begära att de ska ställa upp direkt på vad vi säger”.(6)

Bernt Nyberg (1927–78) till sist hade under ett alltför kort liv den minsta produktionen, under 30 verk.(7) Han är kanske den som driver byggandets egen logik längst av de tre och hans byggnader har hanterats ganska illa av tiden. Om det finns ett orsakssammanhang här är värt att fundera över. Hans Landsarkiv i Lund har byggts om till studentbostäder, en funktion ganska främmande för arkivets slutna tegelbox. Inte ens hans kapell i Höör har undgått tekniska och estetiska korrigeringar.

De tres relation till den drygt en generation äldre Sigurd Lewerentz (1885–1975) var mer eller mindre direkt. Anshelm ritade i sin trädgård i Lund den sista bostaden och arbetsrummet åt Lewerentz, en 45 kvadratmeter stor svart låda. Nyberg följde bygget av Klippans kyrka på plats och fick så småningom kontakt med den mer än 80-årige Lewerentz som var där dagligen.

Med Lewerentz delar de tre ett utanförskap i det svenska 1960- och 1970-talet. Lewerentz verk har en intressant receptionshistoria. Han upptäcktes internationellt först i mitten av 1980-talet, säkert för att Janne Ahlins bok kom ut till 100-årsjubileet men också för att Lewerentz då erbjöd ett alternativ till postmodernismens scenografiska arkitektur. Artiklarna om honom har rubriker som ”Unsung hero”, ”Retour à la transcendence” och ”Lewerentz muratore”. Det som fascinerar är Lewerentz som bortglömd hjälte, hans förmåga att ge arkitekturen en existentiell dimension och hans närhet till hantverket.

Samma positiva kvaliteter återkommer i många artiklar, också de svenska. Men en intressant skillnad är att svenska hyllningar till Lewerentz alltid följs av ett ”… men”, en invändning mot att han är exklusiv och ”överskridit konstartens roll”. Byggandets egen logik ställs mot samhällsförankringen.

Sverige och Schweiz

Jag tror mig förstå det schweiziska intresset för de tre i Lund som ett intresse för ”byggandets direkthet” och ”närhetens arkitektur”, något som schweizisk arkitektur blivit känd för. Kanske förstärks intresset av att denna närhet inte längre är självklar, ens i Schweiz. Finns då något att lära av hur den gick förlorad i Sverige?

I ett pågående forskningsprojekt tillsammans med Christoph Wieser försöker jag jämföra arkitekturen i Sverige och Schweiz från 1950 till idag. Utgångspunkten är 1950 därför att Kidder Smith då skrev inte bara Sweden Builds utan också Switzerland Builds. För honom var det då två jämbördiga och ledande arkitekturkulturer. Idag ligger Schweiz långt före, åtminstone i arkitekturtidskrifternas värld. Baunetz Top 100 augusti 2014 innehåller 13 schweiziska kontor men inget svenskt. Ambitionen är dock att nå längre än sådana rankningar, att förstå två byggnadskulturer utifrån det statsvetare kallar ”institutional performance”. Sverige och Schweiz erbjuder två nästan laboratoriemässigt renodlade fall, lika i så många avseenden som små, rika, neutrala länder med en protestantisk arbetsmoral. Men olika i åtminstone en grundläggande aspekt: Sverige starkt centraliserat, Schweiz lika decentraliserat. Centralismen har inneburit ett visst slags radikalitet, först i den svenska modellens tilltro till planering, senare i ett långtgående nyliberalt experiment.

”Wir leben provisorisch, das heisst: ohne Plan in die Zukunft” skrev Max Frisch och andra 1954 i sin kritiska pamflett Achtung: die Schweiz.(8) Sverige nämns inte men kunde ha varit en förebild för det planerade samhället. Ett av de ”stora programmen” i Sverige under de första efterkrigsdecennierna var bostadsbyggandet som blev ett kulturellt fenomen av ett slag som saknade motstycke i Schweiz. Samtidigt blev kyrkobyggandet, paradoxalt nog i ett starkt sekulariserat land, ett fält där arkitekter som Lewerentz, Peter Celsing och andra skapade arkitektur av stor intensitet. Den svenska arkitekturen polariserades i en arkitektstyrd, marginaliserad ”skönhetens tillflyktsort” och en politiker- och byggarstyrd ”produktionsanpassad projektering”. Medan Schweiz fortsatte en mer traditionell modell med arkitekten som sammanhållande på byggplatsen.

Man kan förstå Lennart Holms vånda inför vad han ser som en konflikt mellan två saker han tror på: ett demokratiskt samhälle där brukarnas behov styr byggandet och en arkitektur som styrs av en byggandets egen logik.

En hållbar arkitektur?

Det finns en öppning i det dilemma som Holm formulerar som gör texten aktuell idag, nästan fyra decennier senare. Efter sitt ”Troligen inte” fortsätter han: ”Samtidigt kan man undra om denna respekt för byggandets egen logik kanske ändå ställer arkitekt och brukare mera på samma plan än någon annan: båda får brottas med krafter som sätter gränser för vad de vill låna sig till”.

Sådana gränser sätts idag av naturen som yttersta ram för ett hållbart samhälle. Omställningsrörelsen, efter engelska transition movement, är en gräsrotsrörelse som vill möta miljöproblemen med lokala initiativ. Men problemen är alltmer uppenbart globala och kräver också globala, politiska lösningar. Dilemmat mellan inifrånstyrning och utifrånstyrning, provisorier och planering, kvarstår. Svaret måste bli ett både-och.

Ett hållbart samhälle kräver ekologisk och social hållbarhet, respekt för naturens gränser och för de mångas rättigheter. Men det behöver också en kulturell hållbarhet, som för byggnadskulturens del handlar om att se den som en kultur av många samverkande faktorer där arkitekterna är en part, och som ett förvaltande av redan gjorda erfarenheter, som de som tre arkitekter i Lund gjorde för ett halvsekel sedan.

Claes Caldenby, född 1946, är professor emeritus i arkitekturens teori och historia på Chalmers tekniska högskola i Göteborg. Han har sedan 1977 varit en i redaktionen för tidskriften Arkitektur. Hans forskning har främst handlat om 1900-talets arkitekturhistoria, särskilt den svenska efterkrigstiden.

(1) Lennart Holm ”Ideologi och form i efterkrigstidens arkitekturdebatt” i Byggmästaren 15-1948, s. 264–270. Tidskriften Byggmästaren bytte för övrigt 1958 namn till Arkitektur, som uttryck för att tanken att arkitekten skulle vara byggledare inte längre var giltig.

(2) Hakon Ahlberg ”Sigurd Lewerentz” i Arkitektur 9-1963, s. 201. Det inledande citatet från Ragnar Östberg 1917 saknar källa.

(3) Enligt verkförteckningen i Per Qvarnström Klas Anshelm: Samlade arbeten 1998. Innefattar också mindre ombyggnader.

(4) Se Olle Svedberg ”’Architecture Cannot Be Invented’: The Work of Klas Anshelm” i Rosamund Diamond, Wilfried Wang (eds) 9H No. 9 On Continuity 1995.

(5) Verkförteckningen i Agneta Eriksson, Weronica Ronnefalk  (eds) Bengt Edman: Samlade verk/Complete Works 1998 upptar 36 arbeten, varav några är outförda skisser och förslag.

(6) Claes Caldenby ”Bingospelarna och arkitekten” i Arkitektur 4-1978. Delvis översatt till engelska i Eriksson, Ronnefalk 1998.

(7) Enligt Arkitektur 4-1996 29 verk, varav flera redan då rivna och ombyggda.

(8) Lucius Burckhardt, Max Frisch, Markus Kutter ”Achtung: Die Schweiz. Ein Gespräch über unsere Lage und ein Vorschlag zur Tat” i Max Frisch Gesammelte Werke in zeitlicher Folge, Band III:1, 1949–1956. Läst som achtungdieschweiz.pdf, s. 9/25, nedladdad från http://aemminger.wordpress.com/2014/07/02/achtung-die-schweiz.

Anzeige