Bernt Nyberg, född 1927 i Ockelbo i mellersta Sverige var studiekamrat med Bengt Edman och inledde sin yrkesverksamhet med 7 års anställning på Klas Anshelms dynamiska kontor i Lund. Efter en tävlingsvinst 1957 öppnade han eget med kollegan Karl Koistinen, senare stöptes kontoret om och blev AKVE-gruppen. Namnet talar om avsikten att samla kompetenser inom arkitektur, konstruktion, ventilation och el under ett paraply, i praktiken blev samarbete med konstnärsvänner det karakteristiska för konstellationen.

Också hans egna arbeten närmar sig det konstnärliga. Det är verk med stark integritet, där ordnandet av material till rum står för kärnan i arbetet. I en tid av snabb samhällsutveckling som präglades av storskaliga byggprojekt ägnade han sig ogärna åt projekt som var större än att han personligen kunde utforma dem i detalj. Han deltog i byggprocessen – dagen inleddes alltid med ett långt byggplatsbesök – och följde gärna sina byggnader även efter det att de tagits i bruk.

De flesta uppdragen gjordes för offentliga beställare som under den här tiden formerade sig för standardisering av byggandet. Med sina okonventionella lösningar fick Bernt Nyberg ofta kämpa hårt för sina idéer. Desto mer uppskattad var han av de privatpersoner han ritade för, de fann honom lyhörd och inspirerande och lät sig övertygas om radikala förslag. Ett fint exempel är Villa Leander, från början en gulputsad 30-talsvilla med valmat tak som Bernt Nyberg förvandlade till en elegant proportionerad nära kubisk volym insvept i eteriskt ljusblå puts. Husets innandöme revs ut helt, bara skorstenen stod kvar. Den nya planen organiserades kring en bred murad kärna med eldstad och bokhyllor mot trädgårdssidan och kökets inredning åt den andra. Mot gatan sattes alla fönster utom ett igen – ett av rummen på övervåningen fick bli utan! ”Nu när ni har ett så stort hus med mycket ljus har ni råd med ett mörkt rum” sa Bernt Nyberg till Leanders, och fortsatte med att måla upp alla de oväntade möjligheter ett sådant rum kunde ge. För mig påminner det mörka rummet i Villa Leander om de dolda kvinnorummen i arabisk palatsarkitektur där familjemedlemmarna från hemmets hjärta osedda kan observera anländande gäster. I en öppning mot husets trappa satt ett raster av skjutbara fanérluckor, som en arabisk mushrabiya.

Bernt Nyberg hade rika referenser i både historisk och modern arkitektur. Hans passionerade intresse för arkitekturen och ett stort internationellt kontaktnät förde honom ut på många resor, till de klassiska målen i Europa, till Nordafrika och Kairo där Wissa Wassef blev en vän. De arkitekter som kom att bli hans viktigaste inspirationskällor var dels le Corbusier, dels Sigurd Lewerentz till vilken han fick en nära personlig relation. Vad gäller le Corbusier sökte Bernt Nyberg tidigt upp hans byggnader på plats – inte minst mötet med de helt nyss färdiggjutna parlamentsbyggnaderna i Chandigarh övertygade om de fysiska materialens uttryckskraft.

Men om många av Le Corbusiers byggnader är starkt skulpturala, använde Bernt Nyberg mycket enkla geometrier. Kvadraten är inte bara den ordnande principen i hans planlösningar, den byggs till färdiga rum. Sektionerna är inte spektakulära. Trots det lyckas han ladda sina byggnader med en stark arkitektonisk dramatik: det är i utförandet rikedomen föds.

Det ljusa och det mörka

I vart och ett av sina projekt reducerar Bernt Nyberg antalet byggmaterial till ett ytterst fåtal, vart och ett undersöks med öppet sinne tills det avlockats sin essens: smidets böjlighet, murens massa, stålets tunna styrka, den rostfria plåtens böljande rörelse …

Materialvalen är inte slumpmässiga, undersökningen av dem ingen inåtvänd lek utan ett sätt att i byggd form närma sig tillvarons elementa. Bernt Nybergs kanske mest kända verk, tillbyggnaden till Landsarkivet i Lund, är spektakulär med sin tyngd och närmast totala slutenhet. Det mörka hårdbrända teglet används med total konsekvens; här finns inte en huggen tegelsten, murarna avslutas uppåt med minsta möjliga plåtavtäckning, fönstren är djupt liggande slitsar. Men tillbyggnaden kan inte förstås ensam. Den speglar och kommenterar den ursprungliga byggnaden, ett obemärkt sekelskiftesarkiv med fasader av förbländertegel som i och med tillbyggnaden förvandlas till en byggnadskropp genomspolad av ljus, öppnad för allmänheten som läsesal och framlyft i all sin färgprakt av den nya mörka grannen. Kontrasten kunde inte vara större. Det är i den långt ifrån enkla dualismen, i samspelet mellan ljus och mörker som Landsarkivet har sin laddning.

Samarbete med solkulan

Samtidigt som Landsarkivet uppfördes pågick projekteringen av Landstatshuset i Malmö, ett hus vars fasad, i slående kontrat till landsarkivet är byggd av luft, skuggor och reflexer. Projektet var ett experiment, också för beställaren: Länsstyrelsen i Malmö hade till statliga Byggnadsstyrelsen anmält sitt intresse att pröva den nya kontorsformen landskapskontor. Bernt Nyberg gav sig i kast med att utreda hur en serie byggnader kunde läggas till de befintliga lokalerna, belägna vid en esplanad kantad av institutioner. 1970 inleddes projekteringen av den första etappen, ett kontorshus med 300 arbetsplatser. Byggnaden fick sin struktur: i plan är den en klassisk institutionsbyggnad med två ljusgårdar, i sektion och fasad är den delad i en hög bottenvåningen med expeditioner i kontorslandskap och därovan två plan för varierande kontorsformer. Bottenvåningen med expeditioner för besökare är tänkt som ett öppet torg under huset; golven ligger helt i nivå med gatorna utanför och fasaden är glasad mellan skivpelare av betong. Ett inglasat fackverk förbinder byggnaden med det äldre kontorshuset – den fribärande länken svajar lite lätt så att man känner att det är en brygga.

Som svar på kravet att skapa flexibilitet i rumsindelningen är luftkanalerna förpassade till husets utsida och utgör insvepta i blank rostfri plåt dess fasad. Sektionen genom ”bröstningsbukarna” som Bernt Nyberg kallade dem formade han så att de dels berättar om sin funktion som luftfyllda rör, dels tar utgångspunkt i plåtmaterialets böljande, blänkande skivkaraktär: om man fäster en tunn och böjlig plåt i väggen ovanför en cirkelrund trumma och låter den falla fritt ut över trummans utbuktning, antar den formen av en mjuk S-formad kurva. Det är denna av tyngdlag och material givna form Bernt Nyberg väljer – att det sedan är relativt svårt att falsa plåtar som buktar sig åt två håll är av underordnad betydelse. Här skiljer sig Nyberg från Anshelm: strävan är inte ett förenklat byggande och oförblommerad redovisning av hur saker är sammansatta, utan en snarast idémässig materialkonsekvens. Under lufttrummorna tecknar sig en tandad bård av betong: det är bjälklaget, gjutet mot ett system av kvadratiska plastkupoler, som tränger ut genom ytterväggen. Fasaden är kraftigt artikulerad, den rör sig ut och in – den taggade bjälklagskanten, bröstningens utbuktning, lamellernas horisontella skuggmönster. ”Skuggorna och reflexerna bjuder vår herre på” som Bernt Nyberg uttryckte det. Projektet väckte stor uppmärksamhet med sina innovativa tekniska och funktionella lösningar och sin nytolkning av de äldre institutionernas klassiska symmetri.

Två tak

Otvetydigt är Bernt Nyberg modernist. Charles Jenks och andra har talat om det modernistiska avantgardets ”concious denial of connotations”, att medvetet bortse från de associationer material och former väcker i det allmänna medvetandet för att skapa sig frihet att se dem med rena ögon. När Nyberg lämnar ytor råa är det inte för att utmana konventioner, det handlar om en förtröstan: den att våga lita på att materialen talar till sinnena av egen kraft. Det är också en förutsättning för den slags kreativitet som består i att se alla möjligheter som föds med, till exempel, en metod att gjuta betongbjälklag; kupolbjälklagen i Landstatshuset ger stora fria golvytor, men de bryter också ljud och gör dämpande undertak överflödiga, jämnar ut temperaturen och refererar i exteriören till klassiska tandlister. I nästa projekt, kapellet i Höör, behandlas de som ”objets trouvés” med förmåga att förvandlas både till ljusarmaturer och altare.

Kapellet är format kring två tak. Det ena står fritt på kyrkogårdens högsta punkt, det andra reser sig som en baldakin buren av rostiga stålpelare över begravningskapellets centralrum. Inte bara sättet att montera stora isolerglasrutor utanpå murarna i fönsteröppningarna visar på inflytandet från samtalen med Sigurd Lewerentz. Det finns också i plan och fasader, som är mer rörligt komponerade än i Bernt Nybergs tidigare byggnader.

Kapellet kan beskrivas som en serie fristående murar tillsynes utan bärande funktion. Taken når inte fram till ytterväggarna utan avslutas en bit innanför, ljus faller in i glipan mellan dem och släpar över den grova murytan. Invändigt är murarnas övre del beklädd med aluminiumfolie, ljuset från takspalten reflekteras glittrande i det skrynkliga silverpappret. Det är vackert, nästan naivt, särskilt som kanterna på kupoltaket är målade ljust blå. Det syns egentligen bara som en reflektion: en avsikt var att man skulle få intrycket att himlen utanför var klar och vädret vackert. Men den blå färgen kyler också ner dagsljuset så att kupolernas glödljus lyser desto varmare. Den förvandlar betongenvalvets alldeles släta yta till guld.

Bernt Nybergs arkitektur bärs av ett intresse för materian och den fysiska verkligheten som liknar förundran. Hållningen kunde av hans samtida uppfattas som exklusiv. Men det finns ett mod och en etik i detta: att utan ironi dela sin förundran med andra.