Inledning
Bengt Edman hör till en generation arkitekter som huvdsakligen inte längre finns med oss. Född år 1921 var han generationskamrat med Peter Smithson som ingick i hans internationella nätverk. Han var något yngre än internationellt kända svenska arkitekter som Peter Celsing och Ralph Erskine vilka starkt formade den professionella kontexten i landet under hans epok. Viktiga skandinaviska samtida var dansken Henning Larsen och norrmannen Sverre Fehn – bägge i stort sett jämnåriga med Edman.
Mitt eget perspektiv på Edman sträcker sig långt bak i tiden från min uppväxt i Lund där hans byggnader var en del av vardagen. Det var först senare i livet som jag lärde känna honom personligen genom arkitekturundervisningen. Vi träffades även i internationella seminariesammanhang och jag märkte att Bengts lågmälda och uppriktiga sätt gjorde intryck inte bara på mig utan även på omgivningen.
Det är lätt att se paralleller mellan de nämnda, mer namnkunniga, samtidskollegorna och Bengt Edmans arkitektur, men som Peter Smithson skriver i förordet till monografin om Bengt Edman (Complete Works, Stockholm 1997) "As allways happens things comes into being geographically far-appart, in time parallell, not influencede by each other". Men det kan förtjäna att påpekas att den svenska arkitekturscenen under Edmans epok (han var verksam ett jämnt halvsekel åren 1950-2000) i mindre utsträckning än i de skandinaviska grannländerna erbjöd möjlighet till internationella uppdrag och uppmärksamhet. Andra hälften av 1900-talet innebar för en arkitekt i Sverige till betydande del verksamhet inom ett ganska storskaligt och monotont samhällsbyggande. Väsentligen gällde detta även Bengt Edman, men på olika vägar skapade han sig en nisch och en sorts uppdrag där en stark arkitektonisk karaktär och ett idégods ändå kunde ges utlopp.
Bakgrund och idéologi
Kärnan i Bengt Edmans praktik och kunnande finns i den starka svenska professionella kulturen under 1940- och 50-talen. Idéer och metodik var gemensamma. Utbildning och praktik blandades. Sättet att formge och projektera större och mindre byggnader skedde enligt vedertagna principer. Hela Bengt Edmans produktion är utförd med blyerts på halvtransparent ritpapper. Funktionalisterna under 20- och 30-talet hade utvecklat kvalificerade och ibland tekniskt vanskliga principer för byggnadskonstruktion. Ett bra exempel på det är Erik Gunnar Asplunds rådhustillbyggnad i Göteborg som stod färdig i slutet av 30-talet. Den förenkling och återgång till ett råare uttryck som präglade 1950-talets arkitektur gjorde byggtekniken enklare för ingenjörerna men även för arkitekterna. I stället kom nya frågor om systematik och massproduktion på bordet.
Bengt Edman hörde till en krets professionella som utöver att de alla genomgick Nils Ahrboms grundutbildning vid KTH i Stockholm också deltog som assistenter på utbildningens ritsalar och, i några fall, även var verksamma med forskningstjänster i den begynnande arkitekturforskningen. Det senare gällde i hög grad Edmans vän och kollega, tillika kompanjon i det tidiga verket "Villa Göth", arkitekten Lennart Holm. Holm kom att huvudsakligen verka som inflytelserik byråkrat vid Statens planverk – härigenom i centrum för svenskt samhälls- och bostadsbyggande. Vänskapen dem emellan bestod livet ut.
Det tidiga samarbetet med Lennart Holm innebar också en påbörjad diskussion om arkitektur. Villa Göth som stod färdig 1950 är är utöver sin estetiska förenkling konstruktivt avancerad. Villans gavlar är murade i helsten medan långväggarna endast är halvstensmurar med särskild invändig isolering och med de i fasaden påtagliga exponerade stålbalkarna över fönstren. Innerväggarna är även de i halvsten och tecknar sig i fasaderna med sina koppar i murförbandet där de stöter emot ytterväggen. Det påstås att verket ska ha varit ursprunget för begreppet "nybrutalism" genom en kommentar fälld av kollegan Hans Asplund (son till Erik Gunnar Asplund). När den brittiske kritikern Eric de Maré återgav det dittills okända ursprunget för genrebeteckningen i en artikel i AR 1956 framstod det som en ironisk sensation, brutalismen ansågs snarast stå i motsats till den rådande svenska "empiricismen". Idémässigt stämmer emellertid detta väl eftersom inte minst Holm var en känd kritiker av svensk samtidsarkitektur.
Tegeltradition
Det var inom det samtida kyrkobyggandet teglet hade sin främsta nisch som material. Sigurd Lewerentz var mästaren men pionjären hette snarare Peter Celsing med tidiga nybyggnadsverk på femtiotalet. Edman och Holm förkovrade sig inom området. Edman företog resor med vännen och kollegan Bernt Nyberg under femtio- och sextiotalen för att studera tegelkonstruktion internationellt. De långt drivna lösningarna i Villa Göth uttrycker experimentell hållning men även förtrogenhet med materialet. I många av Bengts senare verk används teglet på ett ledigare vis och med större variation. Prästgården i Sövestad som är ett relativt tidigt verk i Bengts oeuvre uppvisar en mängd variationer av teglets användande – fogen som styrmedel, nischer och kontreforer som uttryck och medel. Även om besläktade verk finns av andra yngre kontor från tiden – där förmågan att sammanföra samtid och historisk kontext ställts på prov – framstår verket som särskilt moget och trovärdigt för sin tid. Verket står fram som ett "mästarprov" och färdigställdes år 1964 just före igångsättandet av flera av de mer omfattande arkitekturprojekten som Bengt Edman skulle komma att få genomföra.
De större uppdragen
Den intensiva perioden i Bengt Edmans verksamhet som arkitekt var 1960-talet. Även om profilverk som "Sparta" och "Folkparken" slutfördes i början av 1970-talet så handlade det om i tid utdragna processer. Studenbostadsprojektet "Vildanden" ritades och uppfördes mer koncentrerat åren 1963-66. Samtidigt formade Bengt Edman successivt en ny situation i och med att han själv flyttat från Stockholm till Lund i södra Sverige. Efter hand kom idéutbytet här med personer som Bernt Nyberg, Janne Ahlin med flera att spela roll för Bengts arkitektursyn. Ett intressant förslag tävlingen om Sveriges Riksdag på Helgeandsholmen i Stockholm gjorde Bengt tillsammans med den i Malmö verksamme Ivo Waldhör (med bakgrund och utbildning i Österrike).
Att komma till Lund var dessutom att ta del i en lokal konst- och arkitektkultur med företrädare som Klas Anshelm och Sigurd Lewerentz som nu var bosatt i Skanör i södra Skåne dit han flyttat 1956. Även de nationellt (och internationellt) ledande landskapsarkitekterna Per Friberg och Sven Ingvar Andersson var verksamma här och medverkade bägge i de större Edmanuppdragen. Den lokala planeringen i Lund var framsynt och kan troligtvis ses som en viktig förutsättning för framgången med de större uppdragen.
Det är intressant att se de tre verken Vildanden, Sparta och Folkparken som en sekvens – just som de genomfördes i tid. Programmässigt var Vildanden enklast även om omfattningen var relativt stor. Sparta – som kan liknas vid en mindre stadsdel för boende, kultur, idrott och handel – är betydligt mer svårbemästrat. Folkparken till slut berörde samtidigt förvaltandet av en plats och en verksamhet i Lund och innehållsligt en folkrörelsetradition – ett projekt med många oklara förutsättningar.
Vildanden och Sparta genomfördes som varianter på etablerade byggsystem vilket möjliggjorde dem ekonomiskt, troligtvis utan att arkitekturen egentligen blev lidande. Vildanden kan rätt så väl illustrera den kritik Lennart Holm riktade mot den svenska empiricismen. Tonvikten ligger på områdets struktur och dess samverkan med landskapets förutsättningar. Byggnaderna har en nedtonad form där materialen och mellanrummen framträder och betonas. Även Sparta har dessa egenskaper men innehåller utöver det urbant strukturella egenskaper som var viktiga delar av arkitekturen. Bengt Edman har förklarat hur han inledningsvis valde att skikta projektets funktioner horisontellt i stället för som brukligt förlägga dem till differentierade volymer. Boendet är därför i projektet "en trappa upp" medan all service finns i markplanet och skapar en urban karaktär. Detta starka ställningstagande formade en miljö som under ett par decennier var centralt för stadens musik- och kulturliv men som efter det i en värld med ändrade premisser möjligtvis fungerat sämre.
Att beskriva projektet Folkparken är betydligt svårare. Byggnaden är egentligen ett auditorium och på samma gång en dansbana – med av resursskäl förminskade servicefunktioner. En folkpark traditionellt i Sverige är inte kontinuerligt i bruk utan öppnas kvällar och helger med viss säsongsbundenhet. En byggnad som används på samma vis framstår som extensivt använd. Kanske är det sådana omständigheter som legat Folkparken i Lund i fatet. Projektet är genomfört med stor frihetsgrad i material och volym. Den magnifika, helt fristående, "pergolan" löser den tidens fråga om solinstrålning i glasbyggnader – en problematik som nuförtiden har många andra lösningar. Samtidigt inrangeras byggnaden på tomten och geografiskt i landskapet.
I dag om man besöker dessa områden och byggnader är de delvis förfallna. Ofta har underhåll och ändringar gjorts förenklat och med stor påverkan. Landskapet är ofta eftersatt. Men det är viktigt att konstatera om Bengt Edmans arkitektur att den är av sådan karaktär att den väl kan tåla tidens tand och anpassas till nya förhållanden. Men att detta förutsätter en kännedom om arkitekturen som ofta saknas i vardagligt förvaltande. Byggnaderna är tillräckligt angelägna för att förtjäna det något förhöjda engagemang som ett gott förvaltande skulle innebära.